Gränsland: Studieresa till Malmö och Köpenhamn

Studieresa: GRÄNSLANDET I GRANNLANDET

Vi har alltså besökt gränslandet i grannlandet. Förklaringen kommer.

Låt oss backa. Vi packade nyligen våra väskor och tog tåget till Malmö och sedan Köpenhamn, i jakt på både hus och upplevelser som kunde inspirera oss att tänka nytt, tänka annat, tänka om – och ärligt talat gärna se saker som bekräftar det vi redan tänker och gör. På så vis får vi ändå säga att resan var en succé. Nog kommer några nya små idéer smyga in i våra projekt framöver, men i stort vågar vi nog säga att det blir business as usual.

Så här: Vi verkar ju över hela Sverige och Malmö är ingen ny stad för oss. Men att lägga tid där tillsammans, titta på våra egna och andras projekt var väl spenderad tid.

(Titta på två av våra Malmö-projekt här: Cementen och Valhall)

Sedan: Som arkitekt åker man gärna till Köpenhamn för att titta på tegel. Och visst såg vi tegel. Så mycket tegel. Allt tegel. Men framför allt lade vi två dagar i cykelsadeln på att bättre förstå cykelstaden.

Våra guider pratade sig varma för den danska kantzonen, den plats mellan byggnad och gatan där alla är välkomna. Gränslandet, ofta privata mark, som ges tillbaka till staden i varje projekt. Ett sätt att bygga tätt men behålla livet runt byggnaderna. Ett sätt att kunna bygga skrytiga företagskomplex men inte låta dem bli barriärer i staden. Vän av halvtrappa-upp och höga häckar undrar kanske då: ”Men fungerar det verkligen när människor kan röra sig så nära mitt fönster?” Kanske står svaret på det att finna i en annan anekdot:

Vi fick berättat för oss att de två stora cykelstäderna i Europa, Amsterdam och Köpenhamn, har valt olika vägar för att få trafiken att rulla på. I Amsterdam dominerar cykelbanan och trafiksepareringen. I Köpenhamn samsas man mer och delar ytor. Under brinnande pandemi insåg städer Europa över att de omöjligt kunde bygga om gatunätet för att husera alla nykläckta cyklister, och därför vallfärdade man till Köpenhamn för inspiration i försökt att implementera Köpenhamnsmodellen på hemmaplan. Det fungerade enligt uppgift tyvärr sällan. Att samsas på ett nytt sätt är ingenting som kommer över en natt.

Exakt samma sak gäller kantzonen.

Kantzonen fungerar helt enkelt för att man börjar med den. Och härdar i. Och inser att det ibland kommer vara lite stökigt. Och ibland fungera lite sämre. En gräns är inte bara på marginalen av en yta – utan två. Båda måste tillåtas ta plats. Det är lätt att tänka på en gräns som en linje, men det är en plats, där en särskild kultur måste få gälla. En sådan kultur tar tid att bygga upp. ”Ja du får komma närmare mitt sovrum, för jag vet att du har hyfs nog att inte stirra, och som tack får jag leva utanför ditt.” Den inställningen är kantzonen, minst lika mycket som den byggda miljön. De centrala stadsradhusens stora fönster, riktade rakt ut i gatuliv, fungerar inte utan den respekten. Och då spelar det ingen roll om teglet är handslaget, förbanden noga ritade, fogen i rätt ton, stuprören prydligt infällda.

Kantzonen kan ge en mer tillåtande, levande, sammansatt stad. Men den är inte lösningen för utanförskap, den ger oss inte automatiskt mod att prata med våra grannar och alla extra möten med andra är inte nödvändigtvis till det bättre. Därför kräver kantzonen så mycket annat av staden, samhället och politiken för att bli riktigt lyckad och inte bara en stilig plan eller sektion.

Eller ett buzzword att slänga sig med i en text om en studieresa.

Vi tar med oss dom tankarna i vårt fortsatta arbete.

(PS. Ska du till Malmö eller Köpenhamn och vill ha tips på vad du kan titta på? Ladda ner vårt program! DS.)