"För i helvete, spruta inte på våra planscher!"

“För i helvete, spruta inte på våra planscher!”

Dag Lindberg om 40 år på Lindberg Stenberg Arkitekter

"Då kommer det ju anekdoter också. Det här var 1992, när helvetet gick lös på jorden och 25% av kåren var utan jobb. Och då gjorde vi en tävling på Skattsedeln för HEFAB (I Hägersten). Vi hade gjort klart alla handlingar på fredagen och det skulle lämnas in på måndagen. På söndagen var jag, min son, en kompis till honom och en kompis till mig och såg ‘Jönssonligan & den Svarta Diamanten’ på Södermalm och på vägen hem mot Stocksund då, så blev ungarna kissnödiga och vi stannade till på kontoret som var i en källarlokal på Kungstensgatan. Jag öppnade dörren och rök välde ut. Det brann i lokalen. Och så kom brandkåren och jag stod där och sa, "För i helvete spruta inte på våra planscher" och de sa väl något i stil med "Skit i det du". Då hade det varit en firma där och lagt om alla våra golv och oljat och lämnat oljetrasor i säckar. Men som tur är så hade Peter Stenberg, som var en noggrann man, lagt hela tävlingsförslaget i ett plåtskåp så den var helt intakt och vi kunde lämna in i tid. Sen vann vi då. Det var 32 år sedan och det första uppdraget vi gjorde för HEFAB och sedan dess har vi också i princip ritat alla HEFAB:s projekt. Det var så vi tog oss igenom den krisen.”

“Ja, förutom att vi överlevde på att rita väldigt många soprum då."

Och visst har Lindberg Stenberg ritat enorma mängder soprum genom åren. Inte minst i varje nytt bostadshus eller kvarter vi har ritat. Och vid det här laget har det blivit mellan 30 000 till 40 000 lägenheter. Men varför blev det just flerbostadshus? Och varför blev det ett Lindberg Stenberg överhuvudtaget?

"Jag startade företaget efter fyra år som yrkesverksam och tyckte att jag hade lärt mig allt, då. Nu kan jag det här bättre själv, tänkte jag. Jag hade massor med rådgivare som sa "Se nu till att du har pengar på kontot för du kommer halvera din lön" och då tänkte jag såhär "Okej, men om jag gör tvärt om då och dubblar min lön jämfört med min lön som anställd så får vi se hur det går?” Så tänkte jag. Och det fungerade ju. Periodvis. Ibland fungerade det inte alls. Men jag tyckte att det var kul att rå mig själv.”

"Precis i starten, när jag jobbade ensam ritade jag en del åt sådana här rika personer med lyxiga bostäder. Men rätt tidigt bestämde jag mig för "Aldrig privat” – dels så blir man terapeut och slagpåse och allt möjligt. I alla fall de uppdrag jag hade kändes osunda. Så jag bestämde mig för att vanliga hus, vanliga människor, riktiga kunder – det är verkligheten. Så det var ett tydligt vägval. Sedan har jag gjort mycket kontorsjobb och industrijobb men bostäder blev ledstjärnan. Det har aldrig varit en drivkraft att påverka många, men det faller sig naturligt från de vägvalen att det har blivit så. Och även om jag tycker att det där med egotripp inom arkitektur är ganska ointressant så är 30 000 lägenheter à 2,5 person är något jag är väldigt stolt över."

Fyrtio år är inte så lång tid sett till en byggnads livslängd. Men det är lång tid inom den digitala tekniken. Hur har teknikens utveckling påverkat arkitekturen?

"Inte alls.”

“Jag gick min första CAD-utbildning år 1981, på Arne Jonsson Ingenjörsbyrå. I ett litet arbetsrum i Wennergren Center satt jag med två små bildskärmar, den ena med orangea streck och den andra med gröna ord. Efter det fick jag också arbeta med ett CAD-projekt för Fortifikationsförvaltningen. I avspärrade rum och med noggrann ID-kontroll bidrog jag till en ubåtsverkstad.  Jag vet inte om man kan säga att jag tidigt insåg fördelarna med att rita digitalt. Men jag var nyfiken. Det var kul. De sa att det skulle finnas så många fördelar och självfallet är det så! Det har bara tagit en ohygglig tid att införliva alla fördelar och infria alla löften. Långt in på nittiotalet ritade jag fortfarande för hand.”

“Men om någon frågar hur den digitala teknikutvecklingen har påverkat arkitekturen skulle jag säga "Inte alls." Byggprocessen, ja. Däremot har träbyggnadstekniken blivit bättre och bättre, vilket möjliggör nya sätt att bygga och därmed nya arkitektoniska uttryck."

Digital mognad och systemval kan också förändra kursen för ett arkitektkontor, så klart. Lindberg Stenberg Arkitekter valde tidigt att satsa helhjärtat på Revit som verktyg och det har varit en konkurrensfördel i många år nu. På tal om förändring – hur kan arkitektur förändra samhället?

”Bostadsbrist och hemlöshet borde man definitivt kunna hantera. Det är bara att samhället inte är konfigurerat för det. Vilket jag tycker är fullständigt absurt. Vi har ju som årligt åtagande att skänka pengar till stadsmissionen för att vi ser att de tar hand om bostadslösa. Och om vi som bransch hade haft det som fokus hade vi fan i mig löst skiten. Att vi inte klarar av att skapa trygga miljöer för alla är ett underbetyg till hela samhället. Jag tycker det. I Sverige hade vi en storhetstid på 30-talet inom funkis, då socialt engagemang och arkitektur samverkade och gjorde oss till ett av de världsledande länderna inom den rörelsen som handlade om bra bostäder till vanligt folk. Och det samhällsengagemanget har vi inte nu.”

Och visst är det så att svensk arkitektur har varit ett begrepp, känt i världen. Men hur ser det ut idag, och finns det något intresse för svensk arkitektur utomlands? Vad är svensk arkitektur?

”En av de mest svenska arkitekterna är Ralph Erskine. Hans utifrånperspektiv gjorde att vi såg oss själva. Han synliggjorde ett svenskt sätt att vara för oss svenskar. På samma sätt som Cornelis Vreeswijk gjorde inom visan. När man nu ser nyheter om att Norge tittar på svensk arkitektur och säger att den är av hög klass så tror jag inte att handlar om design och uttryck utan jag att det beror mycket på vårt förhållningssätt. Vår arbetsmetod. Och den är nog än mer ovanlig utanför Sverige, Norge och Norden. Om vi ska exportera svensk arkitektur så tror jag inte att projekten kommer se väldigt svenska ut. Men förhoppningen är att den svenska processen med en stor dos prestigelöshet och ett tätt samarbete med övriga discipliner leder till ett lokalt väl förankrat projekt, var i världen det än må uppföras.”

“Jag har ju haft uppvaktning av delegationer från exempelvis Kina, och de sitter och lyssnar och lyssnar och frågar och frågar, men ofta vill de ha de kompletta, färdiga recepten. Men svaret “Vi samarbetar och det utvecklas under resans gång” verkar inte alltid tas in helt. Men jag tror att det är det som är exporten.”

På tal om svensk arkitektur finns det ju ett stort samhälleligt engagemang just nu om arkitektur och gestaltning, både hos medborgare och inom politiken, delvis som ett resultat av rörelser som arkitekturupproret. Vad ska man göra av den energin och hur påverkar den oss? Även om arkitektur innefattar så mycket så är den ju ofrånkomligt sammantvinnad med utseende – det som syns på ytan. Det som är både det enkla och det svåra med att rita hus. Kommer det bli ännu viktigare framöver?

”Jag är jätteglad att diskussionerna är i gång. Bra eller dåliga – och det finns gott om exempel på både och. Även om man ibland blir vansinnig på nya krav på fönstersättning där alla fönster ska sitta på exakt samma avstånd är det ändå en fingervisning från samhället om hur väsentligt det är hur något ser ut. Och det kan ju vara underbart att rita nationalromantiskt. Det kan vara helt makalöst vackert när det är skickligt gjort. Men det finns andra vägar till skönhet också och jag hoppas vi hittar dem. Men vi famlar lite som bransch. Vi har ju under åtminstone en generation städat bort den kompetensen.”

“Arkitekturupproret… ja, jag tycker ju att de har rätt fast de har så i helvete fel. Jag stämmer in i deras protester, men det de pläderar för håller jag inte med om.”

“Jag tror att skönhet kommer behöva vara en betydande del av att göra en byggnad hållbar. För att den ska uppskattas och stå kvar länge så är det ett krav. Tidens arkitektur kännetecknas inte av skönhet, men det finns många fina hus. Jag tror och hoppas att arkitekturen blir vackrare och att skönheten kommer tillbaka. Och att alla, både trots och tack vare det, ska ha möjlighet till rimliga bostäder.”

“Gestaltning har aldrig varit en egotrip för mig. Det tycker jag är ganska ointressant. Det som däremot är intressant – om man tittar på företaget och medarbetarskaran – så är varje projekt helt färgat av de som har jobbat med det. Det finns ingen överordnad som säger vad som är rätt eller fel. Projektet växer fram i mötet mellan medarbetarna och kunden, och med de som råkar arbeta i kommunen just då. Det finns ingen övergripande stil att förhålla sig till, och det tror jag är en stor styrka som släpper fram både våra medarbetare men också projektet att utvecklas fritt och låter oss leverera en ”rätt” lösning oavsett förhållanden och förutsättningar. Jag tror att det förhållningssättet gör att vi snabbt kan anamma nya vinklar, önskemål och angreppssätt.”

Vi hoppas att just den prestigelösheten är något vi kommer möta i andra led i processen, även från beställare, politiker, tjänstemän och andra konsulter. Vi skapar något tillsammans och ingen sitter ensam på alla svar. Varken gällande funktion eller skönhet.

Men kan det vara skönt att arbeta själv på sin egen kammare också, och även om Dag gärna pratar om stora projekt så ägnar han sig också åt väldigt små projekt ibland – som formgivare.

”Det är samma del av huvudet som man använder som arkitekt, men det är ingen annan inblandad, så jag kan vara min egen diktator. Det är också tillräckligt gripbart för att vara en person från ax till limpa. Entreprenörsbiten finns med, men huvudsaken är att ägna sig åt problemlösning, formgivning, lite uppfinnarjocke och konstnärskap. Finns det inget uppfinnarjocke i det hela tiden är det inget kul. Det här är konstformen jag har valt.”

“För mig hänger det mycket ihop vem jag ser mig som. Vem jag är. Det som passar mig är orutin. Hängivenhet. Jag kan bli besatt ibland. Av ett projekt, av en vilja. Jag betraktades som en riktigt ostyrig unge när jag var barn. Lat. När jag var ungefär sexton år hittade min mamma en dikt i DN som hon karaktäriserade min personlighet med:

"Den flitige skapar men knappt något nytt
Han odlar och murar tills dagen flytt
och han faller ihop stackars sate.
Ett infall som plötsligt gör världen förbytt 
rinner endast upp hos den late"

“Och det där med lättja stämmer på sätt och vis. Jag var fullständigt ockuperad av mina tankar och idéer. Det pågick ständigt och väldigt mycket. Och det gör det ju fortfarande. Det här med pension är ju inte att tänka på, i vanlig bemärkelse. “

“Det här är vad jag tycker är roligt”